I vilken grad är Sverige redo för Ebola?

Dr. Gupta, CNN,  visar skyddsutrustning reccomanderad av amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC, och ställer frågan om detta är tillräckligt mot Ebola - DET ÄR DET INTE.

I flera veckor har man i USA diskuterad protokoll för misstanke och vård av Ebola-patienter. 

Här i Sverige har det inte varit något tema. Kanske därför att Sverige inte har någon Ebola-patient – än så länge. 

I Sverige finns en specialenhet i Linköping som är speciellt rustad till att ta emot eventuella Ebola-patienter, och smittskyddsreglerna från Socialstyrelsen är uppdaterade.

Men debatten och händelserna i USA visar att detta kanske inte är nog, och att det är viktigt att diskutera detta också här hemma.

 

Från den norska smittskyddsenheten på Ullevål sjukhus i Oslo. Denna utrustning ger det bästa skyddet, även skydd mot luftburen smitta. Ebola smittar bland annat via droppsmitta, som kan vara i luften 1m från patienten.

Som följd av öppenhet och dialog i USA kring Ebola-patienter och smitta, så har två saker har blivit tydliga genom denna debatt:

1. Det behövs en villighet till att igen (och igen?) evaluera förskrifterna kring handläggning av misstänkta fall av Ebola.

Två sjuksköterskor har nu blivit smittade med Ebola efter att ha vårdad den nu avdöda Mr. Duncan från Liberia, som testade positivt för Ebola efter ankomst till Texas, USA.

I stället för att bara säga: Det finns alltid en risk, så tänkas det högt och diskuteras HUR kunde detta hända, och HUR kan man ytterligare förhindra smitta?

Förutan själva vårdssituationen, finns också många andra människor som blir berörda: Transport, städning, flyg- och flygplatspersonell, veterinärer och mer.

Arbetare spolar med högtrycksspola utanför lägenhetskomplekset där Ebola offer Mr Duncan var innan han kom på sjukhus. Han kastade upp utanför legenheten. Här sprids potensiellt smittfarligt vatten. Arbetarna har ingen skyddsutrustning.

Frågor som:

Hur desinficera en gata som blir infekterad? Vem gör detta? 

Vad gör man med soporna från vård rum? Det blir enorma mängder eftersom allt räknas som högriskavfall. Skall de brännas, gravas ner? 

Vem skall transportera?

Socialstyrelsen säger: ”Den som transporterar eller omhändertar sådant avfall ska i förväg få nödvändig information om materialet samt om riskerna med dess hantering och behovet av skyddsåtgärder”, medan vid blodprov av Ebola-patient måste ”transport rekvireras och ske med kurir som har tillstånd att transportera farligt gods.”

Varför olika behov för transport? Allt är högriskavfall.  Även feaces och urin från patienten måste destrueras på försvarligt sätt.

Om avfall kan inaktiveras (autoklavering) eller destrueras (förbrännes) på ett säkert sätt på plats, och transport undgås, så är kanske det också ett sätt att minska smittrisken.

Frågorna är många, och Sverige gör lurt i att diskutera detta nu.

Socialstyrelsens rekommendation för handläggning av misstänkta fall av Ebola, är just detta: Rekommendationer.

Det är väldigt mycket ”bör” och ”kan” – kan hända är inte det tillräckligt.

Det står till exempel inte specificerat att handskar skall vara av nitril, som är mycket stärkare än vanliga latex handskar – det är kanske en faktor som kan stärka smittskyddet.

Dialys

Vidare överlåtas det till ”vidare diskussion med Högisoleringsenheten i Linköping” för att ta reda på hur man desinficerar ett rum eller inväntar.

Det ges bara besked om att rummet skall förseglas.

Vad om ”rummet” är en gata, en hiss i ett höghus eller på ett sjukhus?

Hur desinficerar man dialys-maskin och annat medicinskt utstyr?

Även där rekommendationerna är klara, kan det bli problem när rekommendationerna skall tillämpas lokalt.

Då kommer vi över till andra punkten som har blivit tydligt genom debatten de senaste veckorna:

2.  Mycket rutin och erfarenhet i att arbeta i en sådan miljö och inte bara att arbeta i sådan skyddsutrustning, men att ta det av och på, är mycket avgörande för att undvika smitta.

Läkare utan gränser har mycket lågt antal medarbetare som har blivit smittat av Ebola. De har också stor vikt på uppträning och rutiner.

Det samma har forskare som väldigt länge har arbetat med Ebola i laboratorier. Jobba i team är viktigt, passa på varandra i arbetet och under av och påklädning. Varje rörelse är genomtänkt och lugn.

I en specialavdelning som vid Smittskyddsenheten i Linköping, tränar de förmodligen dagligen på detta.

Men det är inte där en eventuell Ebola-smittad kommer att hittas.

En som kommer resande hit från Väst Afrika eller Kongo vet kanske inte om att han inte skall uppsöka vårdcentralen, men istället ringa. 

Hur beredda är de lokala vårdcentraler och sjukhus?

Innan patienten är lokaliserad, undersökt, och bedömd som en möjlig Ebola-smittad, så är det den lokala vården som har patientkontakten.

Vad gör man med patienten i den tiden?

Socialstyrelsen säger att patienten skall transporteras till närmsta infektionsklinik:

- vid ”viss risk” för Ebola-smitta (feber och varit i Afrika), och

- vid ”hög risk” (med ytterligare symptom och varit i kontakt med Ebola-sjuk).

Så har också blivit gjort med de fall i Sverige där det har varit misstanke om Ebola, senast förra veckan i Malmö. På det sättet förväntas alla landets infektionskliniker att ta hand om Ebola-patienter.

Förhoppningsvis får vårdpersonalet den upplärning och träning som behövs?

Och det samma för alla andra yrkesgruppor som kommer att bli involverade.

Förhoppningsvis begränsas personalen som har kontakt med patienten?

Är det smart att ha olika smittskyddsregler, efter som om patienten är misstänkt för smitta eller om smittan är påvisad, så som Skåne upplysar på sin websida? Hmm.. 

Båda USA och Spanien trodde de var redo och gott förberedda, men i båda länder har sjuksköterskorna varit ute i media och signalerad att de känner sig osäkra och utan tillräcklig rutin. 

Hälsoarbetare ber hälsoministern avträda i en demonstration utanför La Paz Hospital, Madrid

Specialenheten i Linköping är kanske tänkt för bekräftade fall av Ebola, men det står inte specificerad i Socialstyrelsens riktningslinjer.

Troligen är det därför att det är begränsad med platser i Linköping.  
”Vården skall kontakta infektionsklinikens bakjour och med det egna landstingets smittskyddsläkare för råd angående bedömning och fortsatt handläggning, pluss kontakt med högisoleringsenheten i Linköping. Anmälan skall göras även till Folkhälsomyndigheten samt Socialstyrelsen.”

 Om patienten först förs till en infektionsklinik på ett sjukhus vid misstanke om Ebola, och sedan vid bekräftad Ebola skall fraktas till ett annat - då dubblas antal kontakter till denna patient. Varför förs inte patienten direkt till Linköping så länge det finns plats?

Efter bekräftad Ebola-smitta börjar den viktiga kontaktspårningen. Alla som kan ha haft kontakt med den misstänkta Ebola-patienten, måste övervakas, eventuellt isoleras, i 21 dagar som är inkubationstiden där feber/symptom kan uppstå. 

Detta för att försöka förhindra att flera smittas, och att eventuella smittade inte sprider smittan ytterligare. 

Ansvaret för detta, säger Socialstyrelsen, ”kan dock vara att föredra” att smittskyddsläkaren övertar.

Eftersom det finns en smittrisk om man uppehåller sig i samma rum som en Ebolasmittad med symptom, medräknas här patienter som befann sig på vårdcentralen samtidigt med den möjliga Ebolasmittade, och personalen som har tagit hand om honom. Rum där patienten har varit skall avstängas. (Vad gör man med dem?)

Sen måste man ta reda på var och vem patienten har varit i kontakt med den tiden från han kom till Sverige och tills han blev sjuk och kontaktade vården. Det kan bli många personer som måste följas upp. 

I USA var det på det mesta 100 möjliga smittkontakter på EN person.

WHO räknar med att varje smittad igen smittar två nya.

Ytterligare komplikationer

Sen tillkommer ytterligare komplikationer.

Nu är vi inne i tiden både för influenza och för malaria, som båda ger samma symptomer som Ebola. Det medför nödvändigtvis falska Ebola-misstänkte tillfällen. Men alla med möjliga Ebola-symptom, måste behandlas som möjlig Ebola. Ett enda översedd tillfelle kan få förödande konsekvenser.

Den allra största faran är den helt reella faran för EBOLA-MARTYRER: Terrorister som dricker eller injicerar sig med Ebola-blod, och setter sig på ett flyg till Europa eller USA. Som levande biologiska vapen sprider de sen sina kroppsväskor på ställen där bara fantasin sätter gränser, innan de uppsöker vård/sjukhus.

Det är inget nytt att olika terroristorganisationer värderar detta. Det som nu är nytt, är den lätta tillgången till viruset.

En dator tillhörande IS/ISIS/ISIL som hittades tidigare i år, innehöll massor av dokument om temat.

För att övervinna denna onda fiende, måste världens ledare fokusera, och lyssna till kunniga strateger.

De måste förstå att det finns fiender som målmedvetna arbetar för att förstöra den västliga världen, och KAN förstöra vår värld så som vi känner den, om de inte blir stoppade.

Myndigheterna skall inte vara så rädda för att skapa panik.

Det kan vara på sin plats att påminna om att man alltid skall vara förberedd på en krissituation. ”Not scared, but prepared”.

Kolla  >> Att vara förberedd”, där du också hittar länk till svenska kriswebben.

Se också:

>>   Ebola: Lär avkatastrof-fel i USA – nu 800 kontakter av Ebola-smittade som spåras


>>  BÖN TIL JOURNALISTER:STÄLL VÅRA EBOLA-POLITKER TILL SVARS!

>>  Ebola kan smitta genomaerosoler i luft - Hälsorabetare behöver optimalt andningsskydd 

Att få dö en värdig död (VIDEO)

Just nu förbereder sig en ung kvinna i USA på 29 år att dö. Hon har hjärncancer, och inte länge kvar att leva. (Video längst ner) Hon valde att flytta till Oregon, som är en av fem stater som har en lag om ”Death With Dignety” – en värdig död. Där har hon fått en dödlig dos smärtställande medicin, och kan själv bestämma när tiden är inne för att ta denna. För att få detta, måste två läkare ge en prognos att hon inte vill leva utöver 6 månader. De måste bevittna att hon är mentalt frisk, och inte är deprimerad utöver vanlig ledsenhet över att skulla dö.   Jag tycker det är rätt och viktigt att kunna få välja dö en värdig död och sleppa stora smärtor och mycket lidande. Det ger en trygghet i livets sista skeda. Som sjukssköterska har jag sedd många människor dö. Döden kan se mycket olika ut. Döden kan vara fridfull och en befriare. Men den kan också var en lång och smärtsam kamp. Det är läkarens uppgift att läka och rädda liv. Men det är också läkarens uppgift att minska lidande, och lindra smärta. Jeg har sedd läkare som känner sig otrygga på att gi för mycket smärtlindrande medicin - även i tillfellen där familjen har blivit tillkallat för att vara hos den döende sista natten. De är rädda för att bli anklagad i efterkant, även för att mista arbetet. Den som lider för detta är pasienten. Och i stället för en fridfull död där pasienten får den smärtlindring som han/hon behöver och får somna stilla in, kan det bli ett veckorlångt och mykcet smärtsamt lidande innan döden äntligen tystar hjärtats uthålliga slag. Detta är ovärdigt, och onödig lidande. Även som privatperson har jag denna erfarenhet. Båda mina föreldrar dog i cancer. Jag satt vid bådas dödsbädd. Min far kämpade mot cancern i flera år med två kateter och mycket besvär. Men han älskade livet, och behöll hoppet om att han skulle bli lite bättre lika in i det sista. Två veckor innan min far dog, sa han till läkarne att nu ville han åka ”hem” – men det fick han inte. Det var ingen som satte sig ner och talade med honom om det. Det var bara inget man talade om. Min far hade tappert kämpat kampen mot cancern i många år. Två veckor innan han dog orkade han inte mer. I stället för att bli respekterad för detta, så blev det två långa, tuffa och smärtsamma väckor. Ovärdigt, och onödigt lidande. Vi behöver en lagändring så att den pasient som önsker det, kan få en dödlig dos med smärtställande och få avsluta livet på ett värdigt sätt, på en tid han själv väljer. Det behövs också en hållningsändring i samhället så att läkare kan ge pasienten optimal smärtlindring utan att behöva frykta att möta anklagor i efterhand. I dag reser döende pasienter som önskar att avsluta livet på ett värdigt sätt till Nerderländerna. I stället borde de få avsluta livet i sin egen säng, i sitt eget trygga hem, och inte på et hotellrum i ett fremmande land. Som troende vet jag att Jesus har segrat över döden, och att efter döden kommer mitt goda liv att bli ännu bättre, därför att jag kommer att få vara med Herren. Då får jag en ny och spännande kropp, så som vi kan läsa i Evangelierna att Jesus hade efter att Han stod upp från de döda. Det största Gud har gett mig efter livet själv, är min egen fria vilja, och jag kan välja var jag vill vara efter döden. Jag känner Jesus, därför är inte det något svårt val, jag vill vara med Honom. Jag har gett mitt liv till Honom, och Han är Herre i mitt liv.   Gud älskar oss alla, Han gör allt för att vi skall älska Han tillbaka. En dag kommer Han att sätta stopp för allt det onda i världen. Det kommer inte att ske utan kamp – det kan vi se tydelig tecken på i världen i dag. Om du inte känner Honom, så tala till Honom i dag, innan det är för sent. Även om vi är friska, så vet vi inget om hur länge vi kommer att leva. Livet kan ta slut i morgon. Kolla den unga kvinnan som har flyttat till Oregon för att få hjälp att dö:   Kolla också: >>   Rapport från himmeln (VIDEO) >>   Att hitta frid >>   Vad vill det säga att vara en kristen – en hängiven efterföljare? >>   Att vara stark..